Vet inte varför jag fortsätter att försöka med allt som jag redan vet är omöjligt för mig. Jag vet redan att det är omöjligt för mig att nå framgång på stallet.se, men ändå fortsätter jag att försöka hitta folk som vill ha det jag säljer, även om jag bara förlorar på det för varje försök.

Jag vet redan att det är omöjligt för mig att hitta riktiga kompisar, såna som faktiskt vill bestämma en dag att träffas när de vet att de ofta är upptagna med annat som familjen kommer på, en vän  som faktisk kan skjuta på annat när den behövs. Men alla mina försök till det mesta är förgäves.

Det kommer aldrig vara någon som bryr sig om mig, jag har tur om jag hittar en pojkvän som älskar mig, på riktigt.

 

Eftersom ingen någonsin talar om för mig vad jag gör för fel så vet jag inte vad jag ska ändra på, för bevisligen är det något som är fel, och då kommer jag ju att fortsätta vara densamma, den där som ingen vill vara med för någon brist som jag har. Alla har brister, ingen är perfekt, men ingen kan ändra på sig om man inte får veta vad som är fel hos en.

Folk undrar säkert varför jag sitter inne hela dagarna; efter skolan, på helgerna, loven och andra lediga dagar, men det är bara för att jag inte har någon annan stans att ta vägen då. Varför ska jag gå ut om jag ändå bara kommer få sitta där ensam? Varför ska jag ens försöka skaffa nya kompisar om jag vet att det inte kommer gå? Och vad ska jag göra för att få reda på vad som är mina brister? För att få veta vad jag ska ändra på för att kanske bli mer omtyckt?

Det hjälper inte att fråga andra vad mina brister är, för det är ingen som vågar erkänna. Det skulle inte jag heller göra, så jag utmärker mig inte för att vara bättre än någon annan, men allt vore mycket lättare om man kunde få veta vad som är felet.

Jag hade en kompis förut, det var min hund. Men sen var vi tvugna att sälja honom, och då hade jag ingen.. I skolan är jag sällan ensam, men det sällskapet jag är i är egentligen inte intresserade av mig, för efter skolan är jag ensam, hela tiden. Alla jag frågar om de vill träffas säger att de har annat för sig eller inte vill.. Jag säger till mamma att jag vill ha en hund, men hon säger att vi inte har tid, men jag har faktiskt all tid i världen, för jag har ingen annan än mig själv att tänka på. Att få en hund igen vore att få en kompis, och en enda kompis just nu skulle göra så stor skillnad. Jag kände lite förut att jag flydde hem för att ha någon att vara med, som faktiskt inte bara gick sin väg så fort man kom, utan alltid fanns där när man var ledsen, som alltid var sugen på att leka och som delade dina känslor med dig. Det är en riktig kompis! Men jag har ingen sån längre, bara såna som låtsas i skolan..

 

 

 

Sitter jag på stallet och försöker komma på hur en perfekt design skulle se ut så är också det förgäves, antingen kommer jag inte på något alls, eller så kopierar jag bara andras idéer rakt av, vilket inte är uppskattat av någon. Även om ingen uttrycker det med ord så märks det när folk enbart tittar, inga kommentarer, inga bud, inga tecken på uppskattning..

Frågar man om idéer är det inte en jävel som bryr sig. Det känns som att jag är den enda på stallet.se som inte kan göra något alls för att tjäna stallpengar, vad förväntar de av en egentligen? Jag vet att alla inte kan vara proffs, men om man ser till en tjej som har hållit på i mindre än ett år så är till och med hon bättre än jag som har hållit på i 5 år.. Så varför fortsätta försöka? Ingen uppskattar det jag gör, så varför ska jag lägga energi på att skapa något som ändå bara kommer ligga i min dator och ta plats?

Nej, nu skiter jag i det här! Ingen uppskattar det jag gör, så då kan jag lika gärna skita i allt, lägga mig på sängen och dö eller nåt.