För ungefär tre år sen, när jag gick i årskurs sex i den grundskola jag alltid har gått i, så var kompisaituationen för mig väldigt splittrad. Jag hade 6 kompisar, men 4 av de vände sig mot mig och en tid var jag helt ensam. Efter ett tag kom de två som inte vänt sig mot mig, och så hade jag i alla fall två kompisar, så jag var nöjd. Till och från var det bråk mellan oss, det var tydliga starka gränser mellan oss, man fick inte komma för nära.

Men en onsdag, dagen efter att jag hade skrivit ett blogginlägg på min gamla blogg, så blir jag utplockad från en lektion och blir satt med tre av "fiende-tjejerna" i ett annat klassrum. De sa att de ville prata med mig, och jag tänkte "visst, varför inte?". Det visar sig att två av de har läst min blogg, och såklart det senaste blogginlägget. Jag hade skrivit om två av tjejerna, kanske på det trevligaste sättet kan jag medge.

Länge satt de och försökte tvinga mig att ta bort inlägget, men jag vägrade, jag tyckte inte att det var upp till de vad jag skriver. De talade om för mig hur fel det var, och jag tyckte bara att det var jobbigt. Efter ett tag orkade jag inte mer och bröt ut i tårar. Grät länge. Jag gick in på min blogg och strök över all text, och längst ner skrev jag att mina "kompisar" inte tyckte att jag fick ha blogginlägget, men jag vägrade ändå ta bort det. Mer än så tänkte jag inte göra.

De tre tjejerna verkade någorlunda nöjda med vad de åstadkommit och återvände till lektionen.

Jag kom en stund efter de, efter att den fjärde och sista "fiende-tjejen" hade tröstat mig lite. När jag kliver in i klassrummet med rödgråtna ögon så kastar sig läraren på mig och fortsätter tala om för mig att man inte gör så, att man inte skriver så om andra och att jag gjort fel.

Nu undrar jag dock hur min lärare tänkte när jag kommer tillbaka efter en plågsam tid med tre tjejer som jag är i ständigt bråk med, läraren borde ha sett att jag var ledsen och hade gråtit. Ger man sig verkligen på den eleven ännu mer då? Eller ska man istället kanske ta reda på vad som hände i klassrummet där vi var?

Än idag, ungefär tre år senare, kan jag se allting framför mig. Hur de här tre tjejerna tillsammans med läraren plockar ut mig från lektionen. Hur vi sitter där vid ett bord, de tre på ena sidan och jag på andra. Hur de med enbart ord får att falla samman och må skit. Hur jag trots allt går tillbaka till lektionen och får ännu mer kastat på mig hur fel jag gjort.

Ska det verkligen behöva vara så?

Det var som grov mental misshandel för mig. Händelsen har lämnat djupa sår och fula ärr!

Du som nu kanske har tagit dig igenom texten tycker kanske att det är en liten sak som jag bara ska glömma, men jag kan verkligen inte glömma, hur mycket jag än skulle vilja..