Då har ännu en otroligt ensam helg passerat.

Jag har insett att ingen tycker om mig. De jag trodde fanns där för mig tycks ha vänt mig ryggen.

Det är okej att man inte stannar i någons liv, jag kan acceptera det, men det som stör mig är att en del har ljugit för mig, några har sagt att de finns där för mig om jag behöver någon. Men när jag ber de om hjälp så vänder de mig ryggen. De kan läsa mina meddelanden, men de svarar inte.

Och alla dessa som har sagt att jag betyder något för de, de har gett mig komplimanger, sagt att de vill ha mig. Men de har också vänt mig ryggen, för att jag inte är som en normal tjej i min ålder förväntas, för att jag har en funktionsnedsättning - eller fler(?) - för att jag inte ville skicka privata bilder.

 

Den här världen är kall, det finns ingen respekt för andra, minst sagt av killar för tjejer.

En del har tvingat mig till saker som jag inte är stolt över, och ändå var det hoten jag lyckades stå emot, jag föll aldrig för hoten, bara för det som var mindre dåligt än hot. De där sakerna som borde vara lättare att stå emot än hot.

Två gånger har jag legat i min säng, gråtit och skakat för att jag fått hot. De ville att jag skulle göra som de sa, skicka bilder på mig, men jag ville inte, så då hotade man mig istället. Den ena skulle lägga ut mig på nätet, bilder tillsammans med kontaktuppgifter, han kallade mig för namn. Han skulle sprida ett falskt rykte om mig.

Den andra hade jag skickat lite bilder till, men bara med kläder på. När jag inte ville skicka naket blev han sur, han sa att han skulle sprida mina bilder på nätet, han sa att han skulle säga att jag skickar nakenbilder till gamla gubbar. Men eftersom jag egentligen inte hade skickat något sånt så skulle han redigera bilderna.

TIll den första sa jag att jag skulle polisanmäla honom, att jag hade en kompis som kunde ta reda på folks IP-adresser. Han garvade bara och sa att man inte kunde få tag på IP-adresser där.

 

Jag var rädd, och sårad.

Och de trodde att de kunde få mig? Inte en fetaste chans att det skulle hända..

 

Det enda jag gjorde var att blockera de. De verkar inte ha verkligställt sina hot, annars var det inte så lyckat som de hade hoppats. Jag har i alla fall inte märkt något.

 

 

När jag var 10 blev jag tafsad på. Det minnet jagar mig mest hela tiden. Nästan hela det året var ett helvete för mig. Var och varannan dag låg jag instängd på mitt rum och grät, skakade, var rädd.

 

1 - 2 år senare började de första killarna skriva till mig. De var säkert minst 5 år äldre än mig, och jag var bara 12, de ville ha nakenbilder.

Frågar man allvarligt en 12-åring om det?

 

För ett tag var det lugnt och ingen mer skrev till mig.

Men i samma veva splittrades mitt kompisgäng och ett tag var jag helt ensam. I skolan ägnade jag mina raster sittandes i trappan i min korridor. Jag var ofta ganska sur på mina f.d. kompisar och en dag skrev jag ett blogginlägg som det visade sig att jag fick ångra. Vill ni läsa mer om det så lägger jag en länk längst ner i det här inlägget.

Vi hade en hund, han var min bästa kompis fram till det att vi sålde honom eftersom ingen riktigt hade tiden för honom.

 

I sjuan var kompisgänget tillbaka tillsammans, men jag hade ändå något fel i huvudet. Jag vägrade gå in på lektioner, jag satt i min trappa och vägrade gå in ens när läraren ropade specifikt på mig. De var tvugna att gå fram till mig och mer eller mindre släpa in mig i klassrummet, ändå tog jag mig igenom sjunde klass.

I åttan blev det lite bättre, men ändå inte helt bra. Jag sänkte hälften av mina betyg på bara en termin.

 

På jullovet mellan höstterminen och vårterminen i åttan fick jag veta att jag har asperger och kanske ADD. Det förändrade mina förutsättningar i skolan. Men det är fortfarande inte bra och jag har fortfarande svårt i skolan.

Jag är inte så säker på att jag egentligen fungerar så bra i en vanlig klass. Det händer sällan, eftersom jag inte vågar, men det händer ibland att jag bara drar från en lektion. Sist så var det för mycket ljud, jag kan inte sortera bort ljud som jag inte behöver lyssna på, jag tar in alla ljud och ska bearbeta allt det samtidigt.

Det ger en obeskrivlig känsla som jag inte kan göra något åt, jag kan inte hantera det, så då har jag stuckit.

 

Nu går jag sista terminen i nian. Jag har ett rent helvete med allt.

· Det ska höjas betyg för att öka mina chanser till gymnasiet.

· Jag ska välja gymnasium.

· Jag måste komma på vilket jag ska prioritera - stöd eller en linje jag hellre vill gå.

· Jag har kören, alltså jag måste lära mig låtarna.

· Jag har dans, så jag måste lära mig koreografierna.

· Jag kommer inte ihåg mina läxor.

· Det är nationella proven och jag känner att jag inte kommer klara av det i spanska.

 

Det är förmodligen något jag har glömt, med allt som snurrar i mitt huvud och som jag ska komma ihåg så har jag förmodligen glömt minst hälften av allt jag måste komma ihåg. Men allt det här stressar mig också.

 

Just nu mår jag inte så bra. Förut försökte jag dölja det, i alla fall i skolan och runt mina föräldrar. De få som för tillfället skrev med mig, de där jag egentligen hade någon aning om vilka de var, det var de som fick ta alla smällarna för hur jag egentligen mådde, både då och nu.

Enda skillnaden mellan då och nu är att nu vet både mina kompisar och min familj hur dåligt jag faktistk mår.

 

Först berättade jag för en av de, sen en till. Nu vet alla, jag vet inte om det är tack vare mig eller mina andra två kompisar, förmodligen mig.

En gång i klassrummet när vi tittade på film så skrev jag ner på ett papper hur jag kände. Hur jag mår, hur jag känner om mig själv. En av mina kompisar satt bredvid mig och jag är nästan 100% säker på att hon såg vad jag skrev, och min lärare, men jag orkade inte längre bry mig om de visste eller inte.

Mamma fick veta genom mig att jag inte mår bra, men sen är det någon - förmodligen min lillasyster, men jag har ingen aning - som har berättat för min mamma att jag någonstans har uttryckt självmordstankar, och det är sant att jag har det.

 

En idrottslärare jag hade för några år sen talade om för mig att jag är stark, eftersom jag har tagit mig igenom så mycket. Även om jag är/var det så börjar det ta slut. Jag orkar inte vara stark längre, jag faller ihop.

 

Vissa tror att jag är deprimerad. Nu sitter jag i väntan på en kallelse från BUP, i hopp om att få hjälp snart, men det går otroligt segt, i alla fall för en som mår dåligt.